Kultursoppa
Torsdagen den 11 oktober begav jag mig med några kollegor till Storsjöteaterns studioscen för att få såväl kulinarisk som själslig spis. Till tonerna av Jules Sylvain framförda av gruppen Amusette inmundigades så kycklingsoppa. Även om soppan lämnade en del övrigt att önska, var det musikaliska framträdandet desto bättre. Jag uppskattade särskilt cellisten Christina Didrikssons insats. Allt som allt ett trevligt avbrott i vardagen.
Helsingfors
Jag har haft den stora förmånen att få se de flesta av mina största musikaliska idoler spela live. Kent, Bright Eyes och Broder Daniel har jag alla sett mer än en gång. Ett undantag finns dock; Placebo har jag hittills inte lyckats se.Den 14 september var planen att detta skulle ändras. För detta ändamål styrde jag därför kosan mot den finländska huvudstaden, där de skulle uppträda.
Efter ett antal timmar på nattåg, flyg och flygbuss kunde jag till slut flanera på Helsingfors gator.
I väntan på konserten passade jag på att studera Sibelius-monumentet och fascineras över dess slående likhet med Norra Skenet i Umeå.
Jag hann även med att besöka såväl hov- som tingsrätt och gå på en rättegång vid den sistnämnda.
Andra fans var betydligt mer otåliga och köade flera timmar i förväg.
Det skulle dock visa sig att all denna spända väntan var förgäves. När jag anlände till arenan några minuter innan första insläppstiden, stod folk märkligt utspridda. Några grät, andra såg förvirrade ut. Vid ingången stod en man med megafon och ropade ut något på finska, och på dörrarna fanns detta anslag.
Det visade sig att konserten blivit inställd till följd av att Brian Molko hade ont i halsen.
Efter att ha checkat in på kanske det sunkigaste vandrarhem jag någonsin bott på, ätit en tämligen värdelös chop suey och därefter mötts av beskedet om den inställda konserten samtidigt som regn och blåst gjorde sitt bästa för att göra Helsingfors ogästvänligt, var jag en smula bitter på tillvaron.
Under de resterande två dagarna var dock vädret bättre och jag hann med en hel del turistande, däribland studier av stadens överflöd av pampig arkitektur.
På en dentralt belägen marknad kunde man även inmundiga ett brett utbud av fiskrätter.
Och som det anstår en huvudstad, har även Helsingsfors en metro.
Storsjöyran 2012
Den 27 juli inleddes årets upplaga av Storsjöyran. Formellt sett kallades de två första dagarna för "Klubbland" och endast de två sista för Yran. S.k. "tvådagarsbiljetter" gav dock entré till samtliga fyra dagar. Under Klubbland var det spelningar i/på Teatersalongen, Studioscenen, Intiman, Gamla kyrkan, Gamla Teatern och Ångaren Östersund. Under Yrandagarna öppnades även Stortorgsscenen, Badhusparksccenen, Cirkus och Stora Dans. Jag hann med att se spelningar på samtliga. Därutöver hann jag även med att lyssna på framträdandena vid Indiedagisets husvagn under förmiddagarna och naturligtvis även presidenttalet.
För mig har det alltid varit något av en principsak att hinna se så många spelningar som möjligt när jag går på festival, dels för att få så mycket valuta för pengarna som möjligt, dels för att det är ett ypperligt sätt att upptäcka nya artister. Under årets Yra hann jag med att bevista följande spelningnar:
Labyrint (i Oleary'stältet på Stråket under söndagen innan), Martina & Madeleine, Görda & Prinsen, Loney Dear, Staffan Hellstrand, David Urwitz, Lilla Lovis, Love Antell, Oh My!, Norra Kust, Linnea Henriksson, Erik Wennergren, Erica Skogen, Mattias Alkbergs Begravning, Lilla Sällskapet, Little Marbles, Kristian Anttila, Eldkvarn, Systraskap, Jakob Hellman & Nerverna, Linnea Olsson, Thåström Aleks, Maskinen, Jonas Jonsson, Rymdekot, Kristal & Jonny Boy, Vånna Inget, Tant Strul, Magnus Ekelund (med och utan Stålet), Joel Alme, Patti Smith & her band, Deportees, Den Svenska Björnstammen och Lars Winnerbäck.
Kylslagen musikafton
Onsdagen den 18 juli anordnades två musikaliska evenemang i Östersund. Det första var Cujo Is A Cats uppträdande utanför Gamla Tingshuset. Då jag missat merparten av deras spelning på Club Corazon i höstas, var jag mycket förväntansfull inför kvällens framträdande; jag blev inte besviken. I den varma solnedgången framförde de sina mycket vackra tolkningar av för mig såväl kända som okända låtar, stundtals bättre än originalen.
Därefter begav jag mig till Österängspaken för att bevista arrangemanget "Mylthsylth i parken #3", där I Underlandet, Ångmaskinen, Erik Wennergren samt Trumvärk & Slagord uppträdde. Även dessa uppträdande var sevärda, med möjligt undantag för I Underlandet, vars instrumentala musik jag fann en smula intetsägande. Ångmaskinen var en glad överraskning med ett på något vis bekant sound. Erik Wennergren överraskade dock mest och visade sig vara en kompetent låtskrivare som framförde sina alster med stor inlevelse; klart mycket bättre live än i de Dutub-klipp jag lyssnat på tidigare. När Trumvärk och slagord klev upp på scenen, hade solen sedan länge gått ner och temperaturen sjunkit så drastiskt att det tyvärr var omöjligt att koncentrera sig på musiken, varför något utlåtande om deras framträdande är svårt att ge.
To the Soul
Frida Hyvönens senaste album "To the soul" har jag lyssnat på i ett antal veckor nu. Jag slås av hur mycket det skiljer sig från hennes tidigare. Det är i många låtar pampigare och orkestralare. Texterna är mer mångfacetterade och berör såväl äktenskap som döden. Soundet från hennes tidigare skivor återfinns dock på sina ställen, främst i låtarna "California" och "Picking Apples". Skivan växer för varje lyssning, och känns som en logisk utveckling från tidigare skivor.
Säsongsfinal
Den 25 maj var det dags för säsongfinal på Club Corazon. På scen stod först Jonas Jonsson, som Bedroom Eyes-sångaren kallar sig när han sjunger på svenska. Han gjorde tillsammans med sitt band en trevlig spelning, med ett och annat guldkorn bland de framförda låtarna. Mest framträdande var dock det fantastiskt bra mellansnacket från Jonas sida. Medan de flesta svenska mindre popartister knappt vågar yttra ett "tack" mellan låtarna, bjuder Jonas Jonsson på både intressanta och underhållande anekdoter om såväl sin musikaliska karriär som innehållet i låttexterna. Senare under kvällen blev han även den första att motta föreningen Popgenis pris Stora P.
Kvällens huvudakt var dock Magnus Ekelund & Stålet. De inledde starkt med "Utan Er" som, avsaknaden av Jakob Hellman till trots, lät mycket bra. Därefter framfördes mest låtar från det nya albumet "Det definitiva drevet". Då jag ännu inte hunnit lyssna in mig på detta, har jag svårt att definitivt yttra mig om låtarnas kvalitet, men det förefaller som om de har potential. Konserten avslutades med ett mycket fint framförande av "Ingen signal". Efter konserten passade jag på att av herr Ekelund personligen inhandla ett exemplar av den nya skivan. Jag ser därför fram emot den kommande spelningen på årets upplaga av Storsjöyran, då jag har för avsikt att vara mer påläst.
Cassadaga
För ett några veckor sedan kompletterade jag min Bright Eyes-samling med ett exemplar av "Cassadaga". Den fysiska skivan har en vacker grå ton, och med hjälp av en medföljande "Spectral decoder" dechiffreras ett tjusigt sigill på konvolutets framsida.
Rent musikaliskt känns den country-aktiga stilen som en naturlig fortsättning på "I'm Wide Awake, It's morning". Likaså på textfronten har en utveckling skett, där texterna gör anspråk på att behandla större ämnen än tidigare.
Jag har full förståelse för att herr Oberst skriva på annat än det renodlade Haligh-temat. Det tycker jag också att han lyckades väl med både på "I'm Wide Awake, It's morning" och, framförallt, på mästerverket "Lifted or The Story Is in the Soil, Keep Your Ear to the Ground".
På Cassadaga blir det dock enligt min mening inte lika lyckat. Metaforerna är synnerligen pretentiösa, emellanåt snudd på esoteriska, med följd att känslan i musiken går förlorad; musiken berör helt enkelt inte på samma sätt som tidigare. Två undantag finns dock. I låtarna "Four winds" och "Middleman" kompenseras texterna av osedvanligt medryckande melodier.
Kristian Anttila
I fredags var det åter dags för Club Corazon. I vanlig ordning var jag orolig att komma försent när jag strax efter klockan tio klev in i Storsjöteaterns studio. Denna rädsla visade sig dock vara synnerligen obefogad denna gång då det skulle dröja närmare två timmar innan kvällens artist klev upp på scenen.
Kristian Anttila gjorde en av publiken mycket uppskattad spelning och avverkade såväl nytt material som gamla hits i snabb takt. Själv har jag aldrig riktigt fastnat för hans musik eller manér på scen, men det var objektivt sett ett väl genomfört framträdande.
BEVARA. SCHARINSKA.
Under den gångna månaden var den Scharinska villans framtid föremål för intensiv debatt i Umeå. Sedan Västerbottenskuriren avslöjat att Umeå kommun som äger byggnaden inte ville bekosta dess renovering och därför övervägde en försäljning, startade vad som får kallas en folkstorm av protester från politiker, artister och umebor. Ett upprop publicerades, en hemsida och en Facebookgrupp skapades. Undertecknad filade även på ett protestinlägg, som dock aldrig hann publiceras. Nu förefaller det som om kommunpolitikerna tagit sitt förnuft till fånga, varför saken förhoppningsvis är överspelad. Jag vill ändå ta tillfället i akt att uttrycka min åsikt om Scharinska.
Den rosa villan kommer för evigt att ha en lika stor som speciell plats i mitt hjärta. Där har jag sjungit mig hes till fantastiska band, dansat mig genomsvettig till likaledes fantastiska klubbar, roat mig med gamla vänner, träffat nya vänner och blivit förälskad. Jag har aldrig varit med om ett slagsmål, aldrig en illvillig knuff, knappt ens en elak blick på Scharren. Den är kort och gott det bästa uteställe jag någonsin varit på. Den får helt enkelt inte försvinna!
En helg i Björkarnas stad
Föregående veckas fredag färdadees jag än en gång på den förträffliga flyglinjen Östersund - Umeå - Luleå, som sedan Direktflygs övertagande trafikeras av ännu mindre flygplan än tidigare.
En timme senare klev jag av på Umeå Flygplats, och ytterligare 40 min senare var jag incheckad på Hotell Gamla Fängelset. Detta visade sig vara en mysig och fräsch inrättning (även om vandrarhem vore en mer adekvat benämning än hotell).
Planen för helgen var att hinna med att uppleva så många av Umeås förtjänster som möjligt. Jag började med med en pizza på Restaurang Ängen. Det kan konstateras att de alltjämt gör de bästa pizzor jag någonsin ätit. Denna gång blev det en Geten.
Därefter bar det av till Folkets hus, för ett endagsbesök på Umeå Open. Tyvärr hade Pete Doherty ställt in sin spelning, vilken jag hade sett fram emot mest. Det blev dock en mycket lyckad kväll ändå. Jag upptäckte det fantastiska bandet Vit päls som utöver att ha ett fint namn gör riktigt dansant indie, vilken denna kväll fick taket i Debaser Umeå (som Studion kvällen till ära döpts om till) att lyfta.
Kvällen avslutades på Äpplet med Den svenska björnstammen. Som alltid när ett för tillfället populärt band som gör allsångsvänlig dansmusik, spelar på Äpplet, blev det även där en fantastisk stämning. Utöver dessa två höjdpunkter under kvällen, hann jag även med att lyssna lite på Brita Kristina, Anna Ternheim, Pompeijus, Moneybrother och några till, samt återse ett antal gamla vänner och bekanta.
En fördel med Hotell Gamla Fängelset är att man till ett rabatterat pris kan välja bort frukost. Jag passade på att utnyttja denna förmån, för att i goda vänners lag avnjuta lördagsbrunchen på Rex. Efter närmare 2 timmars konstant ätande och en stadspromenad, var det dags för nästa musikaliska upplevelse: Carmen på Norrlandsoperan. Det var en bra föreställning med en underhållande tolkning av varket. Jag tyckte särskilt om Rebecca Rasmussens rollprestation och mycket vackra röst samt den bedårande barnkören. Vad jag tyckte mindre om var de lite väl många och lång pratscener som i mitten av föreställning drog ner tempot. Inledningen och slutet av föreställningen höll dock mycket hög klass, och rekvisitaavdelningen visade i vanlig ordning varför opera är bäst på plats (jämfört med turné).
Efter operan hann jag även med ett besök på Scharinska, vilket till följd av nattågsförsening blev något längre än planerat, något som givetvis var en glädjande överraskning. Förseningen kördes dessutom under natten ikapp precis så mycket att jag han med mitt anslutningståg i Bräcke.
När jag så klev av på Östersunds Västra på söndagsmorgonen, kunde jag konstatera att det var en mycket lyckad helg i Umeå, På hållplatsen påmindes jag om att jag dock till följd av resan hade missat Vånna Ingets spelning på Club Corazon. Man kan helt enkelt inte få allt!
Until death comes
Clocks / Pretender
Sedan några veckor tillbaka har jag lyssnat på Montt Mardiés dubbelskiva "Clocks / Pretender". Det är två intressanta skivor. På den första, Clocks, finns en tolkning av "Let's get away from it all" och 9 egenkomponerade låtar. Det är mysiga låtar i vilka David Pagmars ljusa röst blandas med ett slags indiepopsstorbandssound. Sången är i så pass hög tonart att det är svårt att hänga med i texterna utan konvolut. Tar man sig tiden att göra det, blir man dock belönad. På ett sinnrikt sätt lyckas han finna nya metaforer för det klassiska Hjärta & Smärta-temat, till exempel i låten "I will write a book". Det som möjligen saknas är längden på låtarna. De flesta är så pass korta att de knappt hinner börja innan de är slut, och de skulle definitivt ha varit betjänta av några verser och refrängrepriser till.
Den korta låtlängden är också den största bristen på den andra skivan, Pretenders, vilken består av tio låtar med lika många gästartister. Även om det naturligtvis är en bedrift att lyckas samla sådana storheter som Jens Lekman, Vapnet och Hello Saferide, får man intrycket av att David haft bråttom till skivpressen, med följd att upplevelsen av de båda skivorna är över på lite drygt en timme. Låtarna på Pretenders är av naturliga skäl av varierande karaktär. Tveklöst bäst är "När ni gett dom våld ska vi ge er kärlek", vilken görs tillsammans med Vapnet.
Florence och Amanda
För några veckor sedan fick jag hem två nya tillskott till skivsamlingen: Florence Valentins Pokerkväll i Vårby Gård och Amanda Jenssens Happyland (international version). Den förstnämnda köpte jag främst av nostalgiska skäl; jag minns med värme deras framförande av titelspåret på Hultsfred 2007. Redan efter första genomlyssningen blev jag dock mycket positivt överraskad. Skivan håller en mycket hög kvalitet rakt igenom, med både energiska och lugnare låtar. Jag är särskilt imponerad av hur de med låten "Allt har ett slut" visar att det går att göra dansant melankoli.
Amanda Jenssens album köpte jag främst för den helt oemotståndliga refrängen i "The Rebounder". Även Amanda har jag sett live på Umeå Östra i samband med Botniabanans invigning i augusti 2010. Det var en lite annorlunda spelning, där allt inte gick helt enligt planerna. Mina förväntningar på skivan var inte särskilt höga, men även här blev jag positivt överraskad. Hon har en riktigt vacker röst och duktiga bleckblåsmusiker vid sin sida. Den växer lite för varje lyssning.
Kapten Röd
Utöver att besöka ett antal av Vinterfestivalens konserter, hann jag under förra veckan även med att åka till Åre och se Kapten Röd igen. Stämningen inne på Bygget var tämligen annorlunda jämfört med den i Krokomshallen. Istället för stillastående ängsliga tonåringar, präglades publikhavet nu av något äldre och onyktrare ungdomar, många med tämligen vassa armbågar. Stämningen var dock tämligen god, och kaptenen var även denna kväll på gott humör, och gjorde ett uppskattat framträdande.
Vinterfestivalen
Förra veckan arrangerades Vinterfestivalen i Östersund. Det hela började redan den 27 januari med Diamond dogs på Club Corazon, vilka gav prov på stor musikalisk hantverksskicklighet. Scenen och publikmändgden var dock tyvärr en smula i underkant för att musiken verkligen skulle komma till sin rätt.
På lördagen arrangerade Club Corazon en spelning på Gamla Teatern, med Weeping willows. Tyvärr kom jag lite sent och missade början av konserten (Corazon-gänget har en del att göra på enhetlighetsfronten vad gäller tiderna...). Det jag hörde var fantastiskt bra. Utöver att hinna med de flesta av sina egna hits, spelade de även ett antal covers av bland annat The Smiths och Radiohead.
Efter konserten var det dags att raskt bege sig vidare till Marité för att se Pulpa spela live. Jag hade inte tidigare lyssnat på dem i någon större utsträckning, men hann i alla fall under lördagseftermiddagen lyssna in mig något på den CD som ingick i biljetten, vilken jag löste samma dag till det facila priset av 130 kr. Även Pulpa höll hög standard och gjorde en bra spelning.
Dagen därpå gick jag upp tidigt för att hinna till Stora kyrkan och den festmässa som avslutade Vinterstadens körfestival. Det var en mäktig syn med 200 körsångare framme vid altaret. I mitt tycke skulle dock framträdandet ha gagnats av lite mikrofoner och högtalare, då sången, det stora antalet sångare till trots, till stor del överröstades av orgeln.
På onsdagen begav jag mig till Gamla kyrkan. Där inledde Ellen Sundberg med sin vackra stämma, och sitt underfundiga mellansnack.
Strax därefter klev kvällens huvudnummer Jack Vreeswijk upp på scenen. Han framförde låtar ur sin fars repertoar. De flesta var av det lite ovanligare slaget och trots att jag anser mig vara ett tämligen stort Cornelis-fan, kände jag inte igen mer än strax över hälften av dem. Utöver musiken bjöd han på ett antal roliga anekdoter om sin fars liv och sin egen uppväxt.
På lördagskvällen var det återigen dags för ett arrangemang i Club Corazons regi. Vid 23-tiden klev duon Systraskap upp på Storsjöteaterns lilla scen. Efter en något timid inledning, blommade deras framträdande ut till en både medryckande och fascinerande upplevelse. Amandas Lindgren behärskade såväl klarinett som trumpet, samtidigt som hon hela tiden höll takten med trumsetet. Utöver den tekniska skickligheten, hade de båda damerna god scennärvaro och de fick med sig publiken.
Därefter äntrade kvällens huvudnummer scenen, närmare bestämt Caotico. Även de gjorde en fin spelning. Tyvärr var publikuppslutningen så pass skral att den där euforiska känslan som deras musik kan uppbåda inte riktigt ville infinna sig.
Efter konserten köpte jag Systraskaps EP, med handsytt(!) fodral. Definitivt en av de snyggaste skivor jag har i min ägo.
Sammantaget bjöd Vinterfestivalen på en mycket trevlig vecka, med mängder av bra musik. För att citera ett av en av mina kollegors favorituttryck: Mer sånt!
Svart flagg
För knappt två veckor sedan damp nedanstående brev från Teg Publishing ner i brevlådan, innehållande Magnus Ekelunds och Stålets album Svart flagg
Jag har ännu inte lyssnat på skivan nog många gånger för att ge ett slutlgiltigt omdöme om den; mitt första intryck var dock att ljudet var lite väl mycket "hemmainspelad demo". Vissa av låtarna, i första hand "Utan er" och "Stállu" växer dock mer och mer för varje lyssning. Trots detta blir det aldrig riktigt lika fantastiskt bra som det kan låta live.
Nyårslöfte
Under år 2012 lovar jag att börja köpa skivor igen!
Club Corazon #3
I torsdags var det återigen dags för Östersunds främsta indieklubb, Club Corazon. Denna gång var alldleles särskilt speciell, då Popterror skulle spela. Min förkylning och det faktum att jag skulle arbeta dagen efter till trots, var jag mycket förväntansfull inför kvällen.
För att inte riskera en upprepning av mitt senaste besök, var jag ute i god tid. Naturligtvis resulterade det istället en längre stunds väntan på plats. Till slut stoppades dock bordtennisbordet undan och ljuset på scenen tändes. Jag blev förvånad över att Popterror var först upp på scen. De gjorde en riktigt bra spelning med en väl avvägd låtlista. Ljudet var ovanligt bra, publiken sjöng med och stämningen var på topp.
Efter en sådan spelning kändes det svårt att engagera sig för något annat, och jag lyssnade därför bara med ett halvt öra på Grand Roses spelning. Det jag hörde lät dock bra. Jag passade även på att lyssna från en lite ovanlig vinkel. Det var intressant att se hur mycket som pågår bakom frontfigurerna på scenen, utan att man märker det från publikhavet.
För att inte riskera en upprepning av mitt senaste besök, var jag ute i god tid. Naturligtvis resulterade det istället en längre stunds väntan på plats. Till slut stoppades dock bordtennisbordet undan och ljuset på scenen tändes. Jag blev förvånad över att Popterror var först upp på scen. De gjorde en riktigt bra spelning med en väl avvägd låtlista. Ljudet var ovanligt bra, publiken sjöng med och stämningen var på topp.
Efter en sådan spelning kändes det svårt att engagera sig för något annat, och jag lyssnade därför bara med ett halvt öra på Grand Roses spelning. Det jag hörde lät dock bra. Jag passade även på att lyssna från en lite ovanlig vinkel. Det var intressant att se hur mycket som pågår bakom frontfigurerna på scenen, utan att man märker det från publikhavet.
Kapten Röd
Jag har flera gånger hört talas Kapten Röd, och tänkt att jag skall ta reda på vilken typ av musik han spelar. Då jag fick nys om att han i fredags skulle spela i Krokomshallen, gjorde slag i saken och lyssnade in mig på Dutuben. Efter idogt utredningsarbete lyckades jag till slut lokalisera ett biljettförsäljningsställe, närmare bestämt Zlavebutiken. 
Efter att ha införskaffat en biljett och lyssnat in mig något ytterligare, begav jag mig till busshållplatsen för att åka med 19:15-bussen. Då tiden 20-24 var angiven på biljetten, räknade jag med att komma fram i precis lagom tid.
Väl på plats kunde det konstateras att jag var i onödigt god tid. Efter att ha köat en bra stund i kylan, kom jag innanför dörren strax före 20:30. Då det skulle visa sig vara över två timmar kvar till spelningens början, hade jag gott om tid att bekanta mig med hallens interiör.
På väggarna vittnade affsicher med texter som "Papa Dee - Letting of Steam" och "Alla Pugatjova New LP out now! Watch Out!" om att detta var det största som hänt Krokom på länge. Merparten av publiken torde inte ens ha varit född när dessa evenmang gick av stapeln. Konserten, som arrangerades av Krokoms ungdomskulturråd, hade nämligen åldersgränsen "från årskurs 7" och var även helt drogfri.
En intressant implementering av det sistnämnda var att Polisen genomförde slumpvisa alkoholtester. En tonårsflicka som i kön ondgjort sig över att hennes i BH:n insmugglade alkohol läckte, fick blåsa och därefter avsluta sin kväll något tidigare än planerat.
Efter en lång stunds väntan framför scenen, under vilken jag med glädje kunde konstatera att jag faktiskt inte var den äldsta besökaren, klev så Kapten Röd äntligen upp på scenen. 
Konserten höll god kvalitet, även om det tog en bra stund för den ängsliga tonårspubliken att våga dansa. Samtliga låtar som jag förväntade sig att höra, blev framförda. Kaptenen var på gott humör och hade ett intressant mellansnack.
Mot slutet av spelningen gästspelade den lokala förmågan P-danjelsa med denna låt. Även om det var ett pittoreskt inslag, hade jag föredragit att lyssna på Movits! (som gästspelar på andra delar av kaptenens pågående turné).
Vid 23:15 var konserten slut. Då bussen tillbaka till Östersund gick först 00:25, tvingades jag spendera en lång stund med att lyssna på tonåringarnas tämligen ointressanta festplanerande och bekymmersdryftande, och uthärda deras enerverande rökande och snöbollskastande. Detta till trots, var jag ändock nöjd med kvällen.
Lars Bygdén
Efter att jag föregående helg hade blivit tipsad om att lyssna på Lars Bygdén, begav jag mig på torsdagskvällen till Storsjöteaterns foajé för att se honom live.
Först ut på scen var dock Ellen Sundberg, som med en fantastisk röst framförde några fina låtar.
Därefter klev Lars Bygdén och hans turnékamrat Richard Lindgren upp på scenen. De turades om att spela vackra melankoliska stycken på sina gitarrer, och ackompanjerade emellanåt varandra. Jag blev överraskad över hur bra Dream on gjorde sig på aukustisk gitarr.
Även om jag lyssnat in mig på för få låtar för att till fullo uppskatta musiken, var det en mycket gemytlig tillställning. Richard Lindgren framförde även några låtar på piano, vilket var mycket uppskattat.
När herrarna efter att ha blivit uppropade på scenen för extranummer, avslutade med att spela Good Times på gitarr och piano, övergick kvällen från stämningsfull till uppslupen med handklapp och allsång. Vackert!
Först ut på scen var dock Ellen Sundberg, som med en fantastisk röst framförde några fina låtar.
Därefter klev Lars Bygdén och hans turnékamrat Richard Lindgren upp på scenen. De turades om att spela vackra melankoliska stycken på sina gitarrer, och ackompanjerade emellanåt varandra. Jag blev överraskad över hur bra Dream on gjorde sig på aukustisk gitarr.
Även om jag lyssnat in mig på för få låtar för att till fullo uppskatta musiken, var det en mycket gemytlig tillställning. Richard Lindgren framförde även några låtar på piano, vilket var mycket uppskattat.
När herrarna efter att ha blivit uppropade på scenen för extranummer, avslutade med att spela Good Times på gitarr och piano, övergick kvällen från stämningsfull till uppslupen med handklapp och allsång. Vackert!
