thischarmingman

För ett några veckor sedan kompletterade jag min Bright Eyes-samling med ett exemplar av "Cassadaga". Den fysiska skivan har en vacker grå ton, och med hjälp av en medföljande "Spectral decoder" dechiffreras ett tjusigt sigill på konvolutets framsida.

Rent musikaliskt känns den country-aktiga stilen som en naturlig fortsättning på "I'm Wide Awake, It's morning". Likaså på textfronten har en utveckling skett, där texterna gör anspråk på att behandla större ämnen än tidigare.

Jag har full förståelse för att herr Oberst skriva på annat än det renodlade Haligh-temat. Det tycker jag också att han lyckades väl med både på "I'm Wide Awake, It's morning" och, framförallt, på mästerverket "Lifted or The Story Is in the Soil, Keep Your Ear to the Ground".

På Cassadaga blir det dock enligt min mening inte lika lyckat. Metaforerna är synnerligen pretentiösa, emellanåt snudd på esoteriska, med följd att känslan i musiken går förlorad; musiken berör helt enkelt inte på samma sätt som tidigare. Två undantag finns dock. I låtarna "Four winds" och "Middleman" kompenseras texterna av osedvanligt medryckande melodier.