Mina slipsar, del 25
Florence och Amanda
För några veckor sedan fick jag hem två nya tillskott till skivsamlingen: Florence Valentins Pokerkväll i Vårby Gård och Amanda Jenssens Happyland (international version). Den förstnämnda köpte jag främst av nostalgiska skäl; jag minns med värme deras framförande av titelspåret på Hultsfred 2007. Redan efter första genomlyssningen blev jag dock mycket positivt överraskad. Skivan håller en mycket hög kvalitet rakt igenom, med både energiska och lugnare låtar. Jag är särskilt imponerad av hur de med låten "Allt har ett slut" visar att det går att göra dansant melankoli.
Amanda Jenssens album köpte jag främst för den helt oemotståndliga refrängen i "The Rebounder". Även Amanda har jag sett live på Umeå Östra i samband med Botniabanans invigning i augusti 2010. Det var en lite annorlunda spelning, där allt inte gick helt enligt planerna. Mina förväntningar på skivan var inte särskilt höga, men även här blev jag positivt överraskad. Hon har en riktigt vacker röst och duktiga bleckblåsmusiker vid sin sida. Den växer lite för varje lyssning.
Mina slipsar, del 24
På resande fot
De senaste två veckorna har jag flängt land och rike runt i osedvanligt hög omfattning. Det började med två dagar i Sundsvall, där jag inkvarterades i ett hotellrum med egen bastu.
Det måste tillstås att Sundsvalls stadskärna har en viss, kontinental charm.
Därefter bar det iväg till Umeå, och den bekanta utsikten från Scandic Plazas västra sida mötte mig två morgnar.
Runt Tegsbron låg dimman tjock när vad som föreföll vara Polishögskolans studenter var ute på en morgontur.
Jag passade även på att flyga ner till Stockholm, bland annat för att besöka den Kungliga Operan och Stockholms antikmässa. På T-centralen rådde sedvanligt kaos, denna gång på grund av ett rälsfel.
Därefter var det dags att återvända till Sundsvall för ytterligare några dagars vistelse där. Denna gång med det nya snabbtåget SJ 3000. En mycket angenäm resupplevelse, trots att visst strul med tågets datorer föranledde några hastiga inbromsningar.
Efter denna intensiva period, var det skönt mycket att återse Östersunds Västra.
Mina slipsar, del 23
Soffa
Alltför länge har mitt vardagsrums sittmöblemang bestått av en med filt och kuddar beklädd gästsäng.
Det var således med stor förväntan som jag i måndags begav mig till K.O.O.L. möbler för att hämta min Beztona Metro bäddsoffa, som äntligen levererats. Efter några timmars slit med uppackning och montering utifrån en dansk bruksanvisning, var den så slutligen på plats.
Efter en veckas användning kan det konstateras att den är väldigt bekväm att sitta i, även divanen gärna hade fått vara några centimeter längre. Hur bekväm den är att sova i, återstår dock att se.
Åre
I samband med att jag var i Åre för att se Kapten Röd förra veckan, passade jag även på att åka lite skidor. Jag och mitt resesällskap inkvarterade i en trivsam och varm stuga i Björnen. På fredagsmorgonen möttes vi av denna strålande utsikt.
Efter en förmiddags strul med skidhyra, inköp av hjälm och liftkort samt stillasående lift, stod vi så äntligen vid karbinbanans toppstation vid 12:30-tiden. Det var en vacker, om än något kall dag; vindkyleffekten låg runt -30 grader.
Det gick dock alldeles utmärkt att åka, och vi hann vi pröva ett flertal nedfarter. Tyvärr strängde liftarna redan kl. 15, varför det blev en i mitt tycke något kort dag. På väg tillbaka mot Björnen tog jag denna bild, vilken är ett bra exempel på de många vackra naturupplevelser som präglade dagen.
Lördagen var något varmare, och även den en fantastiskt vacker dag. Efter utcheckning, återlämning av hyrskidor och fika på Åre bageri, hann vi med att på hemvägen besöka både Åre chokladfabrik och Lundhags fabriksbutik i Järpen.
När vi var tillbaka i Östersund hade klockan ännu inte passerat 13 , och merparten av helgen återstod. Sammantaget en mycket lyckad resa.
Kapten Röd
Utöver att besöka ett antal av Vinterfestivalens konserter, hann jag under förra veckan även med att åka till Åre och se Kapten Röd igen. Stämningen inne på Bygget var tämligen annorlunda jämfört med den i Krokomshallen. Istället för stillastående ängsliga tonåringar, präglades publikhavet nu av något äldre och onyktrare ungdomar, många med tämligen vassa armbågar. Stämningen var dock tämligen god, och kaptenen var även denna kväll på gott humör, och gjorde ett uppskattat framträdande.
Vinterfestivalen
Förra veckan arrangerades Vinterfestivalen i Östersund. Det hela började redan den 27 januari med Diamond dogs på Club Corazon, vilka gav prov på stor musikalisk hantverksskicklighet. Scenen och publikmändgden var dock tyvärr en smula i underkant för att musiken verkligen skulle komma till sin rätt.
På lördagen arrangerade Club Corazon en spelning på Gamla Teatern, med Weeping willows. Tyvärr kom jag lite sent och missade början av konserten (Corazon-gänget har en del att göra på enhetlighetsfronten vad gäller tiderna...). Det jag hörde var fantastiskt bra. Utöver att hinna med de flesta av sina egna hits, spelade de även ett antal covers av bland annat The Smiths och Radiohead.
Efter konserten var det dags att raskt bege sig vidare till Marité för att se Pulpa spela live. Jag hade inte tidigare lyssnat på dem i någon större utsträckning, men hann i alla fall under lördagseftermiddagen lyssna in mig något på den CD som ingick i biljetten, vilken jag löste samma dag till det facila priset av 130 kr. Även Pulpa höll hög standard och gjorde en bra spelning.
Dagen därpå gick jag upp tidigt för att hinna till Stora kyrkan och den festmässa som avslutade Vinterstadens körfestival. Det var en mäktig syn med 200 körsångare framme vid altaret. I mitt tycke skulle dock framträdandet ha gagnats av lite mikrofoner och högtalare, då sången, det stora antalet sångare till trots, till stor del överröstades av orgeln.
På onsdagen begav jag mig till Gamla kyrkan. Där inledde Ellen Sundberg med sin vackra stämma, och sitt underfundiga mellansnack.
Strax därefter klev kvällens huvudnummer Jack Vreeswijk upp på scenen. Han framförde låtar ur sin fars repertoar. De flesta var av det lite ovanligare slaget och trots att jag anser mig vara ett tämligen stort Cornelis-fan, kände jag inte igen mer än strax över hälften av dem. Utöver musiken bjöd han på ett antal roliga anekdoter om sin fars liv och sin egen uppväxt.
På lördagskvällen var det återigen dags för ett arrangemang i Club Corazons regi. Vid 23-tiden klev duon Systraskap upp på Storsjöteaterns lilla scen. Efter en något timid inledning, blommade deras framträdande ut till en både medryckande och fascinerande upplevelse. Amandas Lindgren behärskade såväl klarinett som trumpet, samtidigt som hon hela tiden höll takten med trumsetet. Utöver den tekniska skickligheten, hade de båda damerna god scennärvaro och de fick med sig publiken.
Därefter äntrade kvällens huvudnummer scenen, närmare bestämt Caotico. Även de gjorde en fin spelning. Tyvärr var publikuppslutningen så pass skral att den där euforiska känslan som deras musik kan uppbåda inte riktigt ville infinna sig.
Efter konserten köpte jag Systraskaps EP, med handsytt(!) fodral. Definitivt en av de snyggaste skivor jag har i min ägo.
Sammantaget bjöd Vinterfestivalen på en mycket trevlig vecka, med mängder av bra musik. För att citera ett av en av mina kollegors favorituttryck: Mer sånt!
Mina slipsar, del 22
Kannibalism?
Denna skylt observerades i lördags. Vore jag förälder, skulle jag bli en smula oroad. Men det var ju åtminstone snällt av Willys att bjuda på en sista måltid.
